Alltså fubbik - jag skrattar när jag skriver - för det hörde jag först på en teater, en sån lokalteater och det var i Skåne. Så jag la ordet på minnet och frågade min vän med rötterna i Perstorp vad det betydde, jag tyckte nog jag uttalade det korrekt… och nånstans blev det fel. Mitt uttal kan ha varit kass, hennes hörsel likaså, för svaret jag fick var “fobiker”, som nån som har fobi för nåt.
Snacka om förvillande och missförstånd.
Smulgråt har jag hört, men vet inte när. Längesen. Däremot har jag läst det senare, men för något år sen.
Där jag bor säger man “han är så snål att han gråter när han skiter”. Hm.
Jag vet inte riktigt om niding och skälm kan räknas som förolämpningar i egentlig mening, men kanske?
För en mer uttömmande skrift i ämnet kan jag rekommendera Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala. En historisk talaktsanalys. Det är en 276 sidor lång doktorsavhandling av Erik Falk publicerad 2011 av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet (ISBN 978-91-506-2231-7). Finns fritt tillgänglig som PDF på nätet, och omfattar bland annat en intressant litteratur- och källförteckning. Som bonus innehåller avhandlingen dessutom en hel hop helt obegripliga stavningar ur gamla protokoll som upprättats i samband med förhör, rättegångar och andra rannsakningar. För de flesta av oss är den nog lite väl “doktorsavhandlig” emellanåt, men skummar man igenom den hittar man både intressanta fakta och humoristiska guldkorn lite här och där.
Varsågod @viktoria. Av de 276 sidorna så utgörs de sista elva av käll- och litteraturförteckningar (inte synonymt i just det här fallet) och om man fått fnatt och plötsligt känner en längtan att lära sig allt om hur svenskarna kunde förolämpa varandra på bästa sätt under Yngre vasatiden (d.v.s. lite knappt första halvan av stormaktstiden) så är det bra listor.
Annars, och för att återknyta till din ursprungliga fråga här, så har jag två förslag på äldre invektiv: sopprot, och svinpäls. De är förmodligen inte lika gamla och framför allt inte lika poetiskt klingande som en del av de lengräddade abderiter du anför i din imponerande lista här ovan, men jag tror i varje fall att de är så pass till åren att de inte längre kan anses vara språkligt allmängods.
Jag inbillar mig att jag känner igen sopprot och svinpäls, får lite Kalle Anka-vibbar av dem. Låter som något man hade kunnat hitta i en Kalle Ankas Pocket.
Precis – bra associerat! Kanske får kapten Haddock ett ord med i laget också. Apropå sopprot och dum i roten kan man ibland höra en påstått mindre intellektuellt begåvad människa bli omtalad som grönsak. Måhända har det ursprungligen med sopprötter att göra, alltså kålrot, palsternacka, rovor och vilka andra rotfrukter man nu brukar koka soppa på. Med lite god vilja kan man kanske räkna in en och annan purjo också.
Visst verkar det som att just purjo skulle funka bra som förolämpning? Kan inte sätta fingret på varför men det har ju en fonetisk form som påminner om pucko. Kanske kan det vara det?
Kanske. Det har använts ganska länge som en mild pik med betydelsen “(små)dum”, i varje fall här runt Stockholm. Ofta egentligen mest vänligt och direkt anfört bekanta emellan, i konstruktioner som till exempel (när man står och väntar på någon) “Kom nu, ditt purjo!” och liknande.
Sedär, vilken språkkänsla jag har fredagen till ära! Får lägga till purjo i min samling av smågulliga förolämpningar. Dock vill min tunga säga “Din purjo!” istället för ditt. Är jag ensam om det?
Här tror jag man alltid säger “din purjo” om man menar löken, men “ditt purjo” som smågullig förolämpning. Det verkar alltså som att invektivet purjo har lösgjort sig från det ursprungliga nominativets grammatiska genus. Jag vill alltså svara “både och” på din undersökning ovan, kan man göra det?
Diskussionen påminner mig om de norduppländska (och numera ovanliga) konstruktionerna “ett potatis” och “ett apelsin” man kunde höra förr, trots att samma talare ändå sa “potatisen” och “apelsinen” i bestämd form.
Jag tänkte mest på invektivet i undersökningen. Men jag kan absolut köpa att man använder ett genus för den ena betydelsen, och ett annat för den andra.
Trodde faktiskt att de som sa ett apelsin körde på t-genus rakt av, men har när jag tänker efter aldrig hört apelsinet och potatiset. Ett annat system alltså än för de ord som faktiskt kan ha två olika genus, t.ex. paraply.
…eller telefonjack på den tiden folk använde såna, även om jag tycker “den där telefonjacken” låter jättekonstigt. “Ett telefonjack” låter mycket mer naturligt i mina öron. (De bägge formerna listas parallellt i SO 2009 och SAOL 12–13, men inte tidigare eller i SAOL 14.)
Bara en liten utvikning kring frukterna, om det tillåts?
En gång på 1970-taket åkte min familj runt i västerbottenstrakten och mina föräldrar pratade om just detta neutrumskick som då gällde speciellt där och speciellt om apelsin. När vi sedan kom fram till den släkting där vi skulle övernatta sade hon: “Välkomna in och ta ett banan.” Som svar på mina föräldrars häpna miner förklarade hon vidare: “Ja, det är det sista bananet.”
