Är jag ensam om att allt oftare höra skärde och dåligare i stället för skar och sämre? (Tror ibland att jag hör dåligare från min egen mun till och med.) Är det några fler oregelbundna former som vi börjat ersätta med regelbundna varianter?
2 gillningar
Jag håller helt med! Språket har skurat ihop och blivit allt sämrare! Skämt åsido och för att ge ytterligare exempel, så har man ju i långa tider ganska ofta hört gamlare och gamlast istället för äldre och äldst. Tack och lov har det ännu inte gått så långt att vi börjat säga ungrare istället för yngre…
4 gillningar
Haha, nej ungrare hade nog blivit för mångtydigt. Ett ord jag inte tror får regelbunden böjning är vara – är, ätare, ärat? Nej, är-var-varit är nog alldeles för vanligt för att upphöra som paradigm. Kanske äter-åt-ätit också?
Jo, de är nog för vanliga för att ändras i förstone. Fast i och för sig: istället för att använda blev som preteritum av bli väljer ganska många att säga vart istället. Låter helt knasigt att säga “Det vart bra” istället för “Det blev bra” tycker jag, men icke desto mindre är det ganska vanligt.
Jag klurar lite på äldre, dialektala och/eller talspråkliga former som ändrats eller försvunnit. Tidigare kunde man på sina håll till exempel säga ringa-rang-rungit istället för ringa-ringde-ringt, men det förekommer knappast längre. Däremot har jag nog hört ganska många (främst barn?) säga springt eller springit istället för sprungit. Och i en hel del orter (i till exempel Norduppland, Hälsingland) säger många fortfarande klöpp, tröck, löft och röck istället för klippte, tryckte, lyfte och ryckte. Och lös och böt istället för lyste och bytte (främst Norduppland). Å andra sidan så är det mer en fråga om dialekter och faller kanske därför utanför ditt egentliga spörsmål.
1 gillning
Ja, dialekter konserverar en hel del vackra verbformer. Springa-springade-springt låter bekant och känns som en potentiell kandidat till gruppen nya regelbundna böjningar. Däremot tror jag inte att det är aktuellt med “såg”. Eller är det någon som hört “sedde” (bland äldre talare? Barn kommer nog alltid använda lite lustiga former till en början.)
Håller med dig om vart/blev. Trodde i 21 år att “vart” egentligen var en form av “var”. Tur att min kurslitteratur visade vägen.
1 gillning
“Vart” är ju lite… överarbetat. Det räcker gott med att det används som adverb och är ett alldeles eget oböjligt substantiv och kanske lite annat smått och gott också. Men nu ska det jobba extra som preteritum av bli dessutom? Ne-ej tack! 
Problemet med ditt “vart” som form av “var” känner jag igen, även om min period av villfarelse var betydligt kortare än 21 år. Jag tror jag gick i femman – i varje fall hade jag flyttat till Sverige, och nu skulle det skrivas uppsats! Sagt och gjort, och sedan skulle den rättas av läraren. Sicken utskällning jag fick! Jag hade minsann skrivit vid något ställe att “lampan lös” och det fick man förstås inte! Jag minns än i denna dag att hon i princip beordrade mig att aldrig skriva “lös” någonsin mer igen. Det skulle hon inte gjort. Några veckor därefter var det åter uppsatsskrivning, och jag kan lova dig att där satt det inte fast! Elden var lös, grunden var lös och egendomen var också lös. Allt var löst och kort sagt gick jag lös på det mesta i språkväg, fast mest av allt var nog skruven lös. Men storyn var ändå samlad och hårdkokt, och lampan – den var släckt!
2 gillningar
Vilket enastående uppror! (Och konstig reaktion å lärarens sida, jag använder nog båda formerna idag och tycker jag hör dem i bruket också, så formen “lös” kan väl inte ha varit alltför ovanlig när detta skedde.)
Tycker jag hör alldeles för många historier om lärare som varit i princip i toleranta mot dialektal variation. Min farmor berättade att hon fick kvarsittning med uttalsträning då hon inte kunde göra skillnad mellan ö och u i ord som “mörk” och “murken”. Känns helt barockt idag när kort ö och kort i hamnat så nära varandra. Undrar vad man kommer tycka är konstigt när man ser tillbaka på dagens språkundervisning om 75 år.
Formen “lös” är faktiskt med i SAOL som provinsial variant (antar att “prov.” betyder detta). Så har vi ju den klassiska tidningsrubriken: “Katt svalde lampa - lös i magen”!
Ett annat verb med dubbla böjningsmönster som jag kom att tänka på är ju “smälla”. Smälla-smällde-smällt eller smälla-small-smällt (och inte “smullit”, som jag dock tycker är en väldigt charmig och lite humoristisk form. Jag undrar om den inte redan använts i någon av Jönssonligan-filmerna, eller någon Lindeman)
2 gillningar
Just det, smälla är ett bra exempel!
Tack för “lös” och SAOL. Vet du när det lades till, för det känns inte som att varianten fanns med i SAOL tidigare?
Apropå smälla och humoristiska former kanske vi skulle introducera smälla-smalt–smulat så får vi såväl verb som adjektiv och adverb på en och samma gång! Men skämt åsido: tack för ännu ett bra exempel.
På SAOL hist kan man se när ord kom med i ordboken (man söker i alla de upplagor som har utkommit). Sök på “lysa” och se vilka former som angetts genom tiderna, ibland kan olika former komma och gå. “Lös” kanske har gjort en renässans flera gånger?
1 gillning
En annan fråga: är frysa på väg att gå regelbundna former (fryser, fryste, har fryst) eller är de oregelbundna (frös, frusit) fortfarande dominerande? Misstänker att jag själv säger jag har fryst in matlådan istället för frusit in, kanske är det mataspekten som bidrar på något sätt.
Att böja svenska ord grammatikaliskt rätt är inte lätt fick jag lära mig i undervisningen i vårt modersmål. Här en liten historia.
Min farmor som var född på 1870 talet talade en vacker urgammal svenska. Men hon hade vissa egenheter i språket som kryddade hennes personlighet. Hon blandade mellan underligt och underbart och resultatet blev ofta ganska komiskt. På en julmiddag frågade hon sin dotter om skinkan var färdig att serveras med orden Ester har du ren skärt? Det blev en stunds tystnad vid
bordet följt av ett unisont gapskaratt.
Bert
3 gillningar
Båda är väl rätt? Frös, frusit och frusen intransitivt, samt fryste, fryst och (igen) fryst transitivt?
1 gillning
Ja, du har rätt – tack! Transitiviteten verkar dock inte spela någon jättestor roll, enligt SO funkar båda varianterna med objekt. Tur att min semester tar slut idag. 
1 gillning
‘Smullit’ är en gammal form som också finns i SAOB. Kanonkungen Folke Lavetti (Martin Ljung) använde den i en Knäppupprevy: “Har ni hört om det har smullit ännu?”
En replik som många använde flitigt.
smälla, small/smullo, smullit
Hörde “huggde” istället för “högg” i en podd idag, någon som hört den formen förut?
“Smullit” har jag hört några gånger, men då nästan alltid använt med glimten i ögat. Pluralformen “smullo” (analogt med "gingo, förmodar jag?) har jag nog aldrig hört, även om den också tas upp i SAOB. Men både “smullit” och “smullo” ligger ganska bra i munnen tycker jag, så de kanske borde återintroduceras.
“Huggde” har jag hört en massa gånger, men bara av barn. Användes det flera gånger i podden, eller var det en engångsgroda?
Det var en engångsgroda från en vuxen mun, så kanske är det någon som företräder en huggde-reform. Eller använder båda formerna, så är det ju ofta. Men hugga är kanske inte det vanligaste verbet (ungefär som smälla), och ligger nog mer i riskzonen att få regelbundna former än vanligare verb.
Så är det nog. Undrar förresten om det finns någon skillnad därvidlag mellan starka och oregelbundna verb. Spännande!