Hej!
Man är väl subjektsformen och en är väl objektsformen och därmed är väl problemet löst!
Det tycker jag också, men vissa verkar bara tänka på män när de hör ordet man. Inte säker på att vi kan vinna över dem med grammatiskt goda argument. 
1 gillning
Hej
Först och främst vill jag säga att jag brukar och följa dina kommentarer och jag tycker att den är logiska och spännande! Jag håller med dig att använda ordet(man) och det vill jag helst radera från mina vokabulär och använda ett annat ord, så har du nåt tips om vilken ord helst ska jag använda i framtiden istället för ordet man? Jag vore tacksam för vilket svar som helst.
Tack/ Michael
1 gillning
Hej Michael! Jag tycker man kan använda ordet “man”, speciellt i sammanhang där det kanske skulle sticka i ögonen på vissa om man använder “en”. Något annat alternativ än “man” och “en” kan jag inte komma på, men man vet aldrig vilka vägar språket tar i framtiden.
Jag hoppas det inte blir som i engelskan, där man ibland använder “they” och “them” (alltså ungefärliga motsvarigheter till de och dem) för att hänvisa till könsneutrala hon/han och henne/honom. På engelska kan det till nöds fungera tycker jag, men på svenska skulle det blir för högtravande eller rent ut sagt konstigt.
Engelskt exempel: “It was this user’s first edit. They haven’t edited before.”
Nä, det hoppas och tror jag inte heller. Ser ingen anledning till att man skulle byta ut hen mot de/dem. Kan nog låta skumt för många att åsyfta en person med ett pronomen i plural. Vet inte hur det uppfattas på engelsk, men på svenska låter det illa i mina öron.
1 gillning
…inte för att jag är rojalist, men utom möjligen för kungen då. Hans Majonnäs Honungen får ju säga “Vi” och “Oss” om sig själv. Fast bruket av pluralis majestatis är kanske helt utrangerat numera?
Du har rätt. Om vi får en kunglighet som varken definierar sig som han eller hon så vore väl det ett alternativ. Men det är väl ytterst sällan man behöver använda det ändå i så fall.
En kan väl vara en dialektal subjektsform Ta uttrycket: En ann är väl så god som en ann.
Exakt, därför låter det lite märkligt för vissa att använda det i mer formella sammanhang istället för man.
Lite kuriosa kanske? Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson,1868–1967) skrev för länge sedan en dikt som heter “En borde inte sova”. Den finns i mänga inspelningar, och de flesta har titeln “Man borde inte …” Det är självsvåldigt att ändra orden i en dikt. “En borde inte sova — en borde vara två” har av flera ändrats till “Man borde inte sova — en borde vara två”.
Melodin har skrivits av Gustaf Wennerberg.
Hej!
Det indefinita pronomenet ’man’ har utvecklats ur substantivet ’man’, som ursprungligen betydde ‘människa; man’. (Se Svensk Ordbok (https://svenska.se)). Ursprung och utveckling är gemensam för de germanska språken. Även i franskan har det indefinita pronomenet ”on” (’man’) utvecklats ur latinets ”homo”, ‘människa; man’.
Dialektalt (t.ex. i Bohuslän och Dalsland) används ”en” jämte ”man”, så även i tyskan: ”Schau mal einer an!“ ’Ser man på!’
Sammanfattning och slutsats: Både ’man’ och ’en’ har använts länge som indefinit pronomen i svenskan, det senare dock bara dialektalt och muntligt. Så visst skulle man kunna använda ”en”. Men eftersom ursprunget till både substantivet och pronomenet ”man” är lika mycket ’människa’ som ’man’, vore det historielöst och okunnigt att sluta säga ”man” om skälet är att man påstår att det är diskriminerande.
först måste jag säga att “man” används alldeles för ofta i sammanhang där det egentligen borde varit “jag”. vi i Sverige är så försiktiga med vad vi tycker och vill helst av allt inte stå för vår verkliga uppfattning. Av rädsla, feghet, att inte sticka ut, eller trampa ngn på tårna. Alltid hålla en bakdörr öppen ( det var inte så jag menade - pudlar i alla lägen)- Till detta kommer det nypåfunna “hen” som också visar samma feghet. Har vi blivit så neutraliserade så att vi inte längre törs säga vem vi är?
Att metoo-fanatikerna ser det som diskriminerande med “man” är väl endast en bekräftelse på hur inkrökt hela rörelsen har blivit.
Man eller en i skrift tycker jag är en stilfråga där det senare tillhör ett äldre språkbruk och det kan ju ifrågasättas huruvida betydelsen alltid ska likställas med man eller om det även kan stå för singularitet. Kanske litet det som är prosa- o poesiförfattarnas egen lilla knorr
Hensch har, såvitt jag förstår, rätt om ordets ursprung. Det betecknar inte i första hand en man, utan en människa - en person.
Jag gillar ordet “hen”. Det kom in i språket som en ny företeelse och bar inte på någon last att tala om, och det är direkt skojigt att reta bakåtsträvarna till vansinne genom att använda det. “En” i stället för “man” är däremot dialektalt färgat, och jag skulle nog hävda att det har en … lantlig prägel kanske? Man låter inte som en forskare på Karolinska Institutet om man säger “nu skulle en allt vilja ha en kopp kaffe”, om någon nu förstår vad jag försöker antyda.
1 gillning
Hej
Jag tycker att hela den här debatten om han, hon eller hen är ett påhitt som jag inte förstår. Läser man era kommentarer så är “man” helt ok med tanke på historien. Vi måste sluta lägga värderingar och jämställdhetsperspektiv på allt och vara stolta över att spara vårt språk.
Förstår för övrigt inte varför man införde ordet “hen” i svenskan. Vi hade ju redan “den” om vi ville vara neutrala.
1 gillning
En som ersättare för pronomenet man är jag i likhet med de flesta som kommenterat den tråden väldigt kritisk till. Utöver de argument som framkommit kan man också ange att ordet en alltid inkluderar den talande. Följande fiktiva konversation kan illustrera: ”ja, i Frankrike dricker en ju vin till maten” - "Har du varit i Frankrike? Och förresten, är inte du absolutist?” – "Jo, det är jag och jag har aldrig varit i Frankrike själv, men där dricker en ju vin till maten rent allmänt.”
På tal om franska finns ju problemet där också i plural (liksom i polska m.fl. språk). Ils på franska betyder de när det finns något manligt element med i samlingen, medan elles gäller om gruppen bara består av feminina varelser. Nu måste det ju inte tolkas som ett patriarkalt förtryck av kvinnor, det kan ju ses som att kvinnor har privilegiet att ha fått ett eget pronomen, medan männen får hålla till godo med det allmänna.
Om man uppfattas som alltför knutet till det manliga könet tycker ja att det finns bättre alternativ än en.
- Vi kan göra som på norska och stava substantivet med två n; en mann – två männ. Nackdelen är ju att skillnaden inte skulle höras utan enbart synas i skrift.
- Det bästa alternativet tycker jag är du. Det har två fördelar; 1. Det låter lite mer personligt, inte lika lätt att gömma sig bakom som man. 2. Det används i engelska. Nackdelen är att det skulle behöva genomföras som en mer påtaglig språklig reform jämfört med en, vars anhängarna försöker få en att ta över man ”smygvägen”. Man kan ju alltid hoppas att de misslyckas.
1 gillning
Finns motsvarande könsutslätande ord som hen bildade i andra språk idag?
Jovisst. I finska har alltid funnits könsneutrala ‘hän’ [hæn], men aldrig motsvarighet till hon eller han.
Jag tycker svenska var rikare och beskrev bättre när man sade är personen ‘hon’ eller ‘han’. ‘Hen’ kunde vara ett komplement, inte en ersättare för dessa två. I mitt tycke har debatten blivit smått barnslig. Ifall nån kallar mig för hon, vilket jag är, tar jag det inte som en förolämpning. Jag jobbade som förman på ett företag i flere år och aldrig kändes titeln som en skymf. Varför skulle den börja vara det nu?
He, Hen är väl norrländska motsvarigheter till den finska tänker jag.
Barnslig är ett alltför milt uttryck för den populistiska ängsligheten.
Skulle inte tro det. Det känns som specifikt för “de mesiga svenskarna”