Hej
Jag har märkt att ordet längre finns både som en böjd form (komparativ) av adverbet länge och av adjektivet lång (också komparativ).
Kan någon förklara för mig skillnaden mellan dessa? När jag exempelvis säger:
Vi ska inte stanna här mycket längre
Han är längre än mig
Jag älskar honom inte längre
Längre än så kan jag inte göra den
Vilken form av längre är det jag använder - adjektiv eller adverb?
Första exemplet: adverb, svarar på frågan “när?”
Andra exemplet: adjektiv, beskriver hur subjektet (han) är
Tredje exemplet: samma som första
Fjärde exemplet: samma som andra, beskriver “den”
Det är alltså ett adjektiv när det beskriver någon/något/några, medan adverbversionen svarar på frågan “när?”
Viktoria!
Jag har varit borta från Sverige över 25 år och förundrar mig över mycket.
Exemplet härovan läser jag, Han är längre än mig, trodde i min enfald att det heter “längre än jag.”
@abm det är många som håller med dig, och tycker att det heter “än jag”. Rent språkvetenskapligt är båda varianterna acceptabla, men det är nog så att “än mig” sticker lite mer i folks ögon. Min språkkänsla väljer dock alltid det senare alternativet. 
Det undrade jag mig också över.
Jag tycker lika som du.
Jag har fått lära mig att man ska kunna lägga till “är” i tanken efter t ex hon är längre än jag (är). Då faller ordet "mig"automatiskt bort.
Ja, det är ett vanligt argument. Dock funkar det inte på possessiva reflexiva pronomen (sin, sitt, sina). Det låter ju lite konstigt att lägga till ett “är” i exempel som detta: Han är längre än sin bror. Vill man lägga till ett “är” behöver man nog byta till “hans”, d.v.s. “Han är längre än hans bror är”.
Det som detta visar är att man kan tolka “än” som en preposition, och så ska objektsformer som mig, sin, honom användas. Men om man tolkar “än” som subjunktion, då kan man lägga till “är” och det är bara subjektsformer (jag, han, vi) som kan användas
Hej Victoria!
Jag menar att “är” endast ska läggas till “I tankarna”. Men vad man kan sluta sig till, är att många (även journalister) har det svårt med de possessiva pronomlna. Är det verkligen så, att skolan, vid någon tidpunkt, slutade att lära ut detta?
.
Hej! Jag kan inte minnas att detta togs upp förrän jag studerade svenska språket på universitetet, där man drog slutsatsen att både “än jag” och “än mig” är korrekta, men att man i vissa sammanhang kanske ska välja det förra alternativet, eftersom det troligen inte sticker lika mycket i ögonen på folk. Samma som med de/dem/dom – det finns inga grammatiska argument för att de/dem är bättre än dom; för trettio år sen har jag för mig att man till och med rekommenderade “dom” till elever i skolan. Men många vill ju att språket ska se ut så som man har lärt sig att det ska se ut (ett fenomen som kallas inlärd irritation) vilket jag har full förståelse för. Så kommer det med all säkerhet vara i alla tider.
När vi talar om de/dem, så har jag sett en klar tendens att ordet “dem” mer och mer används i meningar där jag alltid skulle använt “de”. T.ex. “Dem har sagt att…”, vilket jag tycker låter helt fel. Jag ser “dem” som objektformen av “de”. “Jag ger det åt dem”. Konstigt nog tycker jag att “Dom har sagt att…” låter OK.
Håller helt med! Hellre dom än dem i de exempel du anger, det är ju både mer talspråksnära och mer grammatiskt korrekt (eftersom dem aldrig använts som subjektsform)
Ett exempel på när det är skillnad på betydelsen av “än jag” eller “än mig” är när någon säger, “Han hoppade högre än mig” eller “Han hoppade högre än jag”. I det första fallet jämförs hans hopp med den talandes längd och i det andra fallet jämförs höjden på de två personernas hopp. Det är ju därför lätt att hävda att man kan hoppa högre än ett hus eftersom de inte kan hoppa.
Bra exempel! Frågan är hur många som följer den känslan och reagerar på andras användning. Det känns som att de flesta (mig inräknad) bara ser skillnaden när någon illustrerar den så pedagogiskt som du just gjorde
Är inte ”längre” i första exemplet ett tidsadverbial?