Jämställdhet och språkbruk hänger ihop. Det finns många tips från språkkonsulter och aktivister om hur språket kan bli mer jämställt och könsneutralt. De senaste åren har det könsneutrala pronomenet ‘hen’ fått stort genomslag. ‘En’ som generiskt pronomen istället för ‘man’ har haft lite mer uppförsbacke.
Gör du något för att skriva/prata jämställt? Vad tycker du om tipsen nedan? (från diverse sajter på nätet, bl.a. Institutet för språk och folkminnen)
-
Använd ‘hen’ istället för ‘han eller hon’ för att inkludera icke-binära.
-
Använd könsneutrala titlar istället för feminina, dvs. ‘lärare’ istället för lärarinna’, ‘löpare’ istället för ‘löperska’ osv.
-
Undvik generiskt/könsneutralt ‘han’ (dvs. syftning på person oavsett kön, t.ex. “om medborgaren vill poströsta, kan han göra det”). Det går att använda ‘den’, ‘hen’, plural och ibland du-tilltal. Eller omformulera för att undvika pronomen helt.
-
undvik manligt kodade ord som gemene man, mansålder, vetenskapsmän, talesman etc. när det finns könsneutrala synonymer: vanligt folk, livstid, forskare, talesperson.
-
Undvik maskulina e-ändelser som ‘den nye chefen’ eller “bäste kund!” som exkluderar kvinnor och icke-binära.
Hej
Jag tycker att hela den här debatten om han, hon eller hen är ett påhitt som jag inte förstår. Läser man era kommentarer så är “man” helt ok med tanke på historien. Vi måste sluta lägga värderingar och jämställdhetsperspektiv på allt och vara stolta över att spara vårt språk.
Förstår för övrigt inte varför man införde ordet “hen” i svenskan. Vi hade ju redan “den” om vi ville vara neutrala.
Samtliga tips tycker jag är bra och jag har nog försökt följa dem sen ett par år tillbaka.,
- Hen är ju en bra komplement till han och hon när man inte vet, inte vill eller det är helt oväsentligt vilket kön personen har. Jag använder det not ganska sällan i tal, då blir det ofta det otympliga “han eller hon” i stället, men i skrift ganska konsekvent. Det tar tid att ändra sitt språkbruk.
En som ersättare för pronomenet man(som inte tagits upp som en rekommendation utan enbart omnämnts som att det 'har haft lite mer uppförsbacke" är jag i likhet med de flesta som kommenterat den tråden väldigt kritisk till. (Har skrivit en kommentar under den specifika rubriken).
- De könsneutrala titlarna är väl numera helt accepterade och används allmänt. Lärarinna blir alltmer sällsynt. Få människor idag utgår från att en lärare är en man, men visst har det funnits en irriterande tröghet i processen. Det dröjde ganska länge innan man slutade vara förvånad över att läkaren man träffade på vårdcentralen var en kvinna och många kan nog fortfarande bli lite förvånade om rörmokaren som dyker upp är en kvinna (97 procent är män). Varianten förskolelärarinna finns väl knappt (97 procent är kvinnor).
Ändelsen -are på ett yrke associerades ju med en man på den tid då det fanns få kvinnor som arbetade utanför hemmet, men det ju håller ju på att bli den könsneutrala ändelse det grammatiskt är: -are är ju egentligen bara en ändelse som anger någon/något som utför det verb ordet är bildat på. En matberedare eller avbitare syftar ju mera sällan på en person…
En gammaldags specialform är ju den där den feminina formen används för en person som är gift med mannen som har yrket; överstinna, majorska, etc. Inom det området finns ju en term kvar som missgynnar män – om än bara ett mycket litet antal individer. En man som gifter sig med en kvinnlig regent får ju inte samma fina titel som regenten (kung), men en kvinna som gifter sig med en regent får samma titel som en kvinnlig regent (drottning). Jäkla orättvist…
Hur ska vi ha det med fädernesland och modersmål? Åtminstone det senare har väl aldrig ifrågasatts vad jag sett. Termen förstaspråk skulle ju kunna vara ett alternativ. Det skulle också kontrastera bra mot termen andraspråk (i ett ord) som behöver lyftas fram och bli mer accepterat.
- Ett manligt kodat ord som verkar vara lite svårare att bli av med är gärningsman. Det händer ju att man hör ordet gärningsperson - ofta använt av poliser - men journalister använder oftast gärningsman (tycker jag mig ha märkt, men kan ha fel).
- Maskulina e-ändelser på adjektiv är väl i stort sett helt borta utom i vissa fasta uttryck som Gode Gud, men även guds tidigare självklara manliga könstillhörighet börjar ju luckras upp, även om jag aldrig sett uttrycket goda Gud.
Obs! Elakt
Jag har fortfarande inte lyckats acceptera att ordet lärare är “könsneutralt”. För mig är läraren han och lärarinnan hon. Titulaturen har förvandlat kinnan till en fysiskt något svagare man och inte gjort särskilt mycket för jämlikheten.
Den svenska metoden tyder på att Tyskland inte kan bli jämlikt så länge kvinnor har egna titlar. Jag tycker att landet inte på något sätt ligger efter Sverige i jämlikhet.
Ja, det är inte alla som köpt “hen”. Men låter inte “den” lite nedsättande eller i alla fall underligt om människor? (Även om man inte menar det.) Det är väl vanligare att vi hänvisar till katter och hundar på det sättet?
Tycker absolut inte att den låter nedsättande eller underligt om människor. Katter och hundar är ju också individer och de är ju också “någon”. Att vara “någon” kan väl inte anses som nedsättande, eller?
Jag ser inte skillnaden mellan djur och människa.
Som exempel kan nämnas att många som blivit intervjuade talar i jag-form som “man”. Man vet ju aldrig, man skulle nog…, man har ju…, osv.
