Ja, vad kommer hända med t.ex. de, dem och dom? Kommer vår ordföljd att ändras? Och hur kommer svenskan att låta i framtiden?
Ser du något mönster i dag som du tror kommer slå igenom i framtiden? Låt oss veta i den här tråden!
1 gillning
Hoppas de och dem försvinner i skrift. Jag irriterar mig så när folk skriver fel. Är en sån fånig tant 
Jag tycker även att orden mig och dig skulle ändra stavning till hur man säger i talspråket.
2 gillningar
Du har mitt fulla stöd! Mer talspråksnära stavning i de mest frekventa orden! 
2 gillningar
Håller inte med om att en talspråksnära stavning skulle gynna språket! Tänk om fransoserna tänkte så! Ett språk byggs på tradition och kunskap och inkluderar även kunskapen om hur en viss stavning skall uttalas. Även för de olika dialektala landskapen blir detta viktigt .Förändringar kommer dock alltid att ske över tid men om vi läser ”dej” eller ”mej” i skrift idag uppfattas detta direkt som talspråk och får en störande prägel och lägre status.
5 gillningar
Tror snarare att det skulle uppfattas mer äkta. Har själv sysslat en del med gamla skrifter från tidigt 1900 tal.(dagböcker och annat) Där används ofta tal språk. Tycker inte det är störande. Känns äkta och talar direkt till oss, och bjuder på både sorger, glädje och charm. Skulle vara helgerån att “rätta” dem.
1 gillning
Stavningen har och kommer alltid att förändras, så är det bara. Samtidigt är tradition också viktigt som @BytNamn37820 säger; vi kan inte ändra allt till en mer talspråksnära stavning hur snabbt som helst, och i vissa fall skulle en talspråksnära stavning bara förvirra (vi säger ju ett hav men till hafs, men det skulle ju vara oerhört jobbigt att stava en böjningsform av “hav” på ett annat sätt än uppslagsordet).
Så nej, vi kan inte göra allt talspråksnära, åtminstone inte i en handvändning. Däremot tycker jag att väldigt frekventa ord som inte stavas talspråksnära och som ofta leder till osäkerhet bland skribenter, bör stavas som vi uttalar dem, som “dom”, “mej” o.s.v. Att detta ger en vardagsprägel för vissa kommer alltid vara oundvikligt, eftersom det är det man fått lära sig sedan tidigare. Men jag tror knappast att de äldre generationerna sörjer de talspråksfrånvända pluralböjningarna av verb som försvann i mitten av 1900-talet (då man slutade skriva “Vi komma” och ändrade till “Vi kommer”). Så det är inte omöjligt att vänja sig vid en talspråksnära stavning!
Ingen har väl talat om att rätta i gamla skrivelser.
Tror att @janneohult mest menar att det kan fungera bra med talspråksnära former i skrift och att det har fungerat bra historiskt sätt.
Ändra i gammal skrift ska vi inte göra, däremot görs det ju en hel del nyutgåvor av gamla texter, men då är det ju en hel del som ändras och inte bara stavningen.
Jag håller med om att talspråksnära former ofta fungerar utmärkt även i skrift. Med det sagt bör man emellertid komma ihåg att “talspråk” som koncept nog måste anses vara ett ganska luddigt eller i varje fall brett begrepp. Vad är talspråk? Det är nog väldigt olika. Jag hör till den minoritet som nästan aldrig säger “dom” utan använder såväl “de” som “dem” även i talspråk – och vet vad som skiljer dem åt – och som säger “till havs” med “v” och “bibliotek” istället för “biblotek”. Sen kan det nog smyga in lite slang och andra underligheter istället, så mitt talspråk är på intet vis “bättre” än andras. Men det är annorlunda – precis som era motsvarigheter förmodligen också är.
För att återknyta till Viktorias ursprungliga fråga om svenskans framtid, så har jag de senaste åren lagt märke till ett (enligt mig) lite oroande fenomen. Och det rör just de, dem och dom. Jag har inget emot att alla som vill uteslutande använder formen dom i både tal- och skriftspråk. Det har dock blivit allt vanligare att istället bara använda dem. Allt fler säger alltså aldrig vare sig de eller dom utan alltid bara dem, och det tycker jag låter väldigt fel. Såvitt jag kan bedöma är fenomenet vanligast hos unga och unga vuxna, men man hör det var eller åtminstone varannan dag, till exempel i intervjuer på tv-nyheterna. Jag ryser varje gång. Så sent som häromdagen var det ett par herrar som blev tillfrågade om de ville ställa upp och svara på några korta frågor, men de svarade nekande för “nu var dem på väg till ett möte”. Då stängde jag av den så kallade dumburken och gick på promenad istället.
1 gillning
I denna tråden pratas det mycket om talspråksstavning. Vems talspråk avses då? Det finns många olika dialekter i Sverige och därmed många talspråksstavningar. Skulle jag t. ex. skriva “bok” i talspråk enligt min dialekt, skulle jag skriva “bog” om det avsåg något man läser i och “bög” om de avsåg trädet. Observera att det inte finns någon tvetydighet av vad som avses i min dialekt!!
När det gäller svenskan i framtiden, så befarar jag att kommer att bli mer och mer slarvig. Svenska Akademin bidrar tyvärr till detta genom att godkänna felaktiga formuleringar om det är tillräckligt många som regelbundet använder dem. De säger att språket utvecklas. Personligen tycker jag att detta är fel. Enligt min mening utvecklas språket genom att nya ord kommer till och gamla försvinner, men att ändra på syntaxen är en helt annan sak. Så min dystra prognos är att det inte dröjer så länge innan Akademien godkänner “Dem är…”. Uuurk, det tog emot att skriva det sista.
5 gillningar
Fransk skrift och uttal varierar mer än svenskans.
Det betyder inte att talspråk och skrivet språk skulle gå ifrån varandra utan de är bara olika praxis. I franskan försöker man dock hålla sig till autentisk uttal av utländska termer och namn, exempelvis med namnet av Rysslands president som stavas Poutine för att kunna uttalas Putin på ett någorlunda sätt som påminner om original uttalet på ryska.
I svenskan försvann personböjningen av verb som det har konstaterats här.
Jag tycker dock det är en onödig förenkling av ett språk. I flera språk kan man skippa pronomen helt när verbet innehåller data om person.
Vi kan ju utelämna pronomen/subjekt när det är uppenbart utifrån kontexten också. Sker mest vid första persons pronomen (Kommer kl. 19. /Viktoria), men kan ju förekomma vid andra pronomen också.
Historien har lär oss mycket om hur svenskan utvecklas. Vi har i tur och ordning, efter det forn-nordiskan splittrades i danska, norska och svenska fått impulser från åtminstione latinet, holländskan, tyskan franskan i olika grad och i ungefär den ordningen. Nu är det engelskan, i synnerhet den amerikanska varianten som ligger på och anglifierar svenskan. Men svenskan har bestått med sin särart och sin grammatik. Vi skriver inte E-mail direkt utan har försvenskat det till E-mejl, eller bara mejl. Tänk bara på ordet ganska som kom genom tyskans ganz och betyder helt och hållet, medan ganska numera är på en “nivå lägre”. Det finns massvis med olika exempel på yttre påverkan som har blivit “bestående” men försvenskade i olika grad.
Svenskan kommer att bestå, men vi kan inte undvika att internet, sms,turism mm. kommer att strimlinja svenskan efter eget behov. Kanske kommer det engelska inflytadet så småningom att bytas ut mot t.ex. kinesiska eller något annat språk som kan växa i inflytande.
Språket är som ett gungfly, vid första anblicken skarpt avgränsat, men vid närmare betraktelse fullt av avvikelser och undantag. Man kan aldrig vara 100% säker på ett gungfly.
Ord luddiga lämnar intryck suddiga
Hur vi i dagens kultur fladdrar å pladdrar! Modeord dyrkas! Att lyssna vissnar! Inte nått, tack å lov, som mina morföräldrar kunde beskyllas för.
Ord tramsiga, luddiga
alltför ofta löjligt njugga
lämnar intryck suddiga
all mening de överskugga
Ord elaka, vassa
sagda i ilska
motiv kanske krassa
i synsätt trilska
Antastad av fras bräddfull
blir artigt samtal liggande
utmattad, fallen omkull
i rännsten om nåd tiggande
Förståelse står ej pall
i obehärskat ordsvall!
5 gillningar
Vilken bra liknelse med gungflyn! Precis så är det.
Jag klarar av att skilja mellan de, dem och dom. De fick ajg och mina dåvarande klasskamrater lära oss tidigt. De används som subjekt. Dem används som objekt. Dom är talspråk för de och dem. Dom kan också vara substantiv och det är en annan femma. Journalister är väl den yrkesgrupp som är sämst på att skriva grammatiskt korrekt. Vid jämförelser utelämnas oftast ordet vad i uttrycket … än vad … De har svårt att tillämpa egennamnsregeln korrekt vilket ibland leder till mer eller mindre obegripliga texter. De kan inte skilja mellan meteorologi och metrologi vilket leder till syftningsfel. De använder man i personlig syftning vilket är grammatiskt inkorrekt, för att nämna några vanliga exempel. Franskan är ju ett riksspråk. De lokala och regionala språken i Frankrike har ännu större variationer än vad riksspråket har. Samma sak med de lokala och regionala språken i Tyskland och Österrike. Så det gäller att ha sunt förnuft också och inte bara lita på datorers rättstavningsprogram. Om journalister skulle använda symbolfunktionen i ordbehandlingsprogrammen när så behövs så skulle utländska namn bli korrekt stavade också. Så lite mindre lathet skulle också vara bra i dessa sammanhang. Jag försöker att tala så korrekt som möjligt. Jag skriver så korrekt som det bara går och lyssnar på Språket i SRP1 för att jag tycker att det är intressant. Kommer ni ihåg det gamla språkvårdsprogrammet i SVT som Fredrik Belfrage ledde och där han hade Sture Allén som ständig gäst?
Seröst, “jau” skall mao skriva “daj” och “maj” och ta med i beräkning att de som läser förstår baj defålt, najs… 
1 gillning
Idag säger vi hej, hej vi kommer förmodligen att säga svej svej i framtiden det är sakta, sakta.
Vi går inte till kyrkan utan till moskén, vi använder uttryck som hamdilullah, inshallah mm. Jag hoppas för mina ätteläggs skull, att de slipper Allah u Akbar.
Lite kul på temat talspråk är att insändaren inleder med att skriva i form av en dubbelbestämning, nämligen ”denna tråden”. Charmigt, ehuru talspråk eller om man så vill, grammatiskt fel. Men naturligtvis mest ett uttryck för en må vara slarvig men samtidigt en trivsamt igenkännande accent.
1 gillning
Är msn feg håller man sig till ”denne”.