Det här med de, dem, dom… det är ju uppenbarligen svårt för människor att hålla redan på när vilket ska användas. Även för oss med svenska som första språk.
Och det kan man ju förstå eftersom vi i talspråk bara säger dom, aldrig de eller dem, så är det inte lika bra att vi bara skriver dom också.
Jag kan inte se några fördelar med att åtminstone de fortsätter användas i skriftspråket.
3 gillningar
Håller med! Ett argument man brukar anföra är att det blir svårt att tillägna sig äldre texter om vi ändrar till dom i skrift. Men jag tror knappast att det är det som gör äldre texter svårförstådda, det är nog snarare vokabulären och stilen i sig.
Det verkar också ha spridits sig ett problem med att skilja på på de och dem i skrift.
1 gillning
Ja. Känns poänglöst att ha kvar en distinktion i skriftspråket som är så svår för många att lära sig.
Ja, absolut. Håller med föregående “talare”.
1 gillning
Jag håller inte med.
När jag började i det som kallades folkskolan 1954 var jag inte särskilt duktig i svenska språket. ’De’ och ’dem’ var bara ett av problemen. Den dialekt jag behärskade hade ordet ’dom’ (uttalat med o-ljud). Vi var fyra(!) i klassen och ingen hade problem med att förstå skillnaden mellan ’de’ och ’dem’ när vi väl hade haft en lektion om saken. Bonnungar med en radiokanal och daglig tidning men ingen teve.
Vad är det som är så svårt? Systemet fungerar likadant för alla pronomen: jag–mig, du–dig, han–honom, hon–henne; vi–oss, ni–er, de–dem. Hur bär man sig åt med they–them om man inte förstår de–dem?
3 gillningar
Har också frågat mig vad som är svårt, men uppenbarligen är de-dem-distinktionen svårare att lära sig än vad man kan tro. Jämförelsen med engelska tycker jag brister lite eftersom they och them uttalas olika, till skillnad från de och dem. Tror inte det är lika lätt för alla att göra en grammatisk jämförelse med hon-henne heller, och en gissning är att många kanske rentav struntar i att ordentligt lära sig skillnaden mellan de och dem, eftersom man “ändå fattat vad man menar”.
Jag kommer alltid att använda de och dem.
Ett problem är lärarna. De vet inte heller. Den som läst brev från så kallade svenskalärare förstår vad jag menar. Det är häpnadsväckande. För det mesta kan man räkna ut vad som avses, men två gånger har jag uppmanat undrande föräldrar att kräva ett klargörande.
Naturligtvis kan man lära sig genom att jämföra de–dem med vi–oss! På något sätt har det gjorts “skämmigt”.
Men “allt språk är bra språk”, som någon på Nämnden sa.
Jag har helt annan åsikt än trådens upphovsmakare Sonen! I skrift kan man visuellt skilja på de och dem, även om uttalet är detsamma. Men om dessa börjar skrivas likadant, hur vet man vilket som är vilket? Det låter - ursäkta mig! - helt dumt. Subjekt och objekt måste kunna skiljas åt. Jag har förresten hört uttalet av “dem” som [dem] med e.
Måste verkligen subjekt och objekt kunna skiljas åt i skrift? Det funkar ju fint i tal, trots att det är samma form.
Varför skapa svårigheter när man kan undvika dem? Även i tal kan man blanda ihop saker och det är lika jobbigt. I skrift återges inte toner som i tal ger extra information.
Tonargumentet är bra, men jag tror knappast att det är det som gör att vissa irriterar sig på dom i skrift. Det är nog snarare för att man fått lära sig att det är rätt att skriva de/dem. Med tanke på hur ofta dom ändå används i skrift utan att orsaka problem är det nog inte så att vi måste använda de/dem för att tydliggöra syntaktiska roller. Och vill vi göra det finns det andra strategier.
Håller med dig om att vi inte borde skapa svårigheter när vi kan undvika dem. De/dem är uppenbarligen svårt och något som jag tror kommer undvikas i framtiden.
Jag tycker är det lättare att förstå en text där skribenten använder enbart “dom” än en text där det står “dem” där det borde stå “de” eller tvärs om. Vad gäller äldre texter så har jag, trots att eller kanske på rund av att, jag är dyslektiker lättare att läsa en gammal välskriven text än en modern med syftningsfel och otydlig grammatik.
2 gillningar
Jag håller med, med tillägget att det inte bara har med textens eller språkbrukets ålder att göra. Att använda talspråk i skrift eller att skriva lite “slarvigt” kan i vissa fall vara ett mycket effektivt stilgrepp, så länge texten ändå är välskriven och skapad med läsaren i åtanke. På motsvarande vis är felsyftningar och liknande i stort sett alltid dåligt; oavsett stilgrepp, och oavsett hur gammal texten är.
1 gillning
Absolut, mindre genomtänkta texter kommer alltid att finnas.